Senast kommenterade:
- rebecca om Din nåd är allt jag behöver
- Emmanuel om Hillsong Pastor visiting Helsinki!
- Em om Your Love
- Hanna om Din nåd är allt jag behöver
- Maria om Our deepest fear
Archives:
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
- September 2007
- August 2007
- July 2007
- June 2007
- May 2007
- April 2007
- March 2007
- February 2007
- January 2007
- December 2006
- November 2006
- October 2006
- September 2006
- August 2006
- July 2006
- June 2006
- May 2006
- April 2006
- March 2006
- February 2006
- January 2006
- December 2005
- November 2005
- October 2005
- September 2005
- August 2005
- July 2005
Meta:
Lyft blicken
Ikväll har jag varit på bio med min kompis Anette (från Sverige). Vi såg en film som hette Shopgirl. Det var en helt ok film, med tanke på att vi bara valde den utan att ha en aning om vad den skulle handla om. Lite halvkonstig tyckte jag… fast Anette tyckte om den. De sista meningarna i filmen gjorde att jag tyckte den var värd att se, för Gud -som kan tala genom vad som helst- tog igen upp en sak med mig som “vi har ältat” tidigare…
“As he looked at her walking away from him, he felt a loss. How was it possible since he had been keeping her on a distance for that reason; to not feel a loss when she would be gone.” Sen säger berättaren i filmen något i stil med att mannen då insåg att just det att han ville ha henne delvis men inte helt blev det som sårade dem båda.
Så här försöker vi leva jämt, har ni tänkt på det? Vi håller tillbaka med vår kärlek, vår uppmuntran, vår entusiasm -you name it- i ett försök att skydda oss själva från att bli sårade. Vi gör det med våra föräldrar, vänner, man/hustru, barn och människor vi inte ens känner. Vi försöker t.o.m. hålla Gud på ett “bekvämt avstånd”… Fatta vad sjukt! Det är ett av djävulens främsta knep, att få oss att inte våga ge oss hän, att inte ge oss helt till någon eller något… inte bli engagerad så blir du inte sårad. Vi ser det ofta t.o.m. som något lite fult att vara hängiven och engagerad… Det kan ju bli farligt också. Men gissa vad? Gud har tänkt att vi ska vara engagerade -till max! Precis som Jesus. Om du har bibeln som grund och lever med Gud (Jesus och DHA), vad har du -eller jag- då att vara rädd för..?
“Den och den personen har sårat mig” eller “mina erfarenheter säger mig att då går det dåligt”… Senast jag diskuterade med som är anställd på Hillsong om en sak som tyngde mig så sa hon nå’t i stil med “get over yourself and move on”… Ouch! Men så sant. Jobbiga saker händer, och ja, man blir sårad under sin livstid -ibland så svårt att det känns som om man håller på att dö. Men eftersom du ännu lever; lyft blicken från dig själv och se på Jesus. Lev sant och helt och fullt.
Var välsignad.
Maria

December 14th, 2005 at 01:30
Intres/sant! Har funderat en del på ordet passion och passionerad de senaste dagarna… Hänger ju en del samman med det du skrev här. Fullt ut liksom!
December 14th, 2005 at 07:11
Yes.
December 18th, 2005 at 03:19
Vet du, det känns som om det där var skrivet direkt till mig…wow.
Tack för dom orden, tåls att tänka på.
(P.S Hoppas er hemresa går bra)