Marias blogg

Något av det mest hemska jag vet är när en människa -som varit full av skratt och liv och kärlek- dör inombords, när man ser in i ett par ögon där ljuset har slocknat. Det gör ont att se och och det får mig att gråta när jag förstår att det antagligen hade kunnat undvikas…

Jag tror att det ofta är en följd (direkt eller indirekt) av att människan i fråga inte mött kärlek -och jag menar KÄRLEK. Kärlek som ser dig, kärlek som bekräftar dig, kärlek som finns där -påtagligt, i ord och handling- och som uppmuntrar och tröstar och som hjälper dig att se hoppet och möjligheterna istället för allt som är tungt och mörkt, kärlek som finns där i glädje och i sorg och som är beredd att göra vad som krävs för att lyfta dig när du faller och bära dig när du inte orkar gå själv. “En sådan kärlek finns bara hos Gud” säger du kanske. Ja, visst! Bara Gud kan älska så, men han gör det genom oss! Han använder våra armar för att krama om och trösta, vår tid och vårt tålamod för att finnas där för andra! Andra människor behöver få se kärleken i dina och mina ögon för att förstå att de är älskade…

Ingen kan finnas där för alla, men alla kan finnas där för någon eller några. Jag vet att du vet det här… men om vi alla vet det så borde det märkas effekterna av det snart. Såvida vi gör det vi vet. Det är inte min mening att låta hård eller nå’t… jag blir bara så ledsen -på mig själv och alla som menar sig vara kristna- för jag vet att oftast behövs det så väldigt lite…

“Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning.” 1 Joh. 3:18