Senast kommenterade:
- rebecca om Din nåd är allt jag behöver
- Emmanuel om Hillsong Pastor visiting Helsinki!
- Em om Your Love
- Hanna om Din nåd är allt jag behöver
- Maria om Our deepest fear
Archives:
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
- September 2007
- August 2007
- July 2007
- June 2007
- May 2007
- April 2007
- March 2007
- February 2007
- January 2007
- December 2006
- November 2006
- October 2006
- September 2006
- August 2006
- July 2006
- June 2006
- May 2006
- April 2006
- March 2006
- February 2006
- January 2006
- December 2005
- November 2005
- October 2005
- September 2005
- August 2005
- July 2005
Meta:
Yes I am a Princess!
Ibland är det otroligt jobbigt och obekvämt att vara i ett visst sammanhang, i vissa grupper av människor, och ibland är det så underbart skönt och fritt och enkelt… Jag har tänkt lite på vad det egentligen beror på. Jag kom fram till att det egentligen inte beror på människorna jag möter utan det beror på mig. Om jag klarar av att vara mig själv, om jag är ärlig, äkta och sann i det jag gör och med vem jag är så mår jag bra var jag än är.
Det är klart att det i vissa situationer är svårare att vara sig själv men det är fortfarande så att det är bara då jag försöker vara någon annan som det blir jobbigt..! T.o.m. människor som får mig att bli arg -arroganta översittare, typ- “rubbar mig inte” annat än på ytan… så länge jag är äkta. Människor får tycka vad de vill om mig… om jag är mig själv och de inte kan ta det, inte gillar mig så är det okej. Men om jag inte är mig själv, om jag inte är ärlig med vem jag är och vad jag står för… om jag försöker låtsas vara en annan, om jag säger saker jag inte står för, beter mig på ett sätt som inte speglar den jag är… om jag försöker intala mig själv att det är okej att gå emot det jag innerst inne känner att är rätt… då tycker jag inte ens om mig själv..! Så hur skulle jag då kunna känna mig bekväm med andra människor…?
Sen finns det en annan, ännu viktigare sak, som har med detta att göra också och det är att den jag är måste ju vara den Gud har skapat mig till, inte den jag har lärt mig av min omgivning att jag ska vara eller den världen säger att jag är. Om jag låter mig påverkas bara av vad mina vänner, föräldrar och samhället säger om mig så hamnar jag lätt snett eftersom de är bristfälliga och har sina egna “sår och skador” och samhället fullt av “bad influences”… Men om jag ser på vad Gud säger om mig i sitt ord och om jag lyssnar på vad hans Ande viskar till mig i mitt inre då blir jag uppmuntrad, upplyft och helt överväldigad!
Så vad säger han om mig då? Han säger att jag är en prinsessa, att jag är dotter till den högste Kungen! Han säger att jag är högt älskad, att jag har allt jag behöver och kommer att behöva i Honom, att jag har auktoritet och rikedom, att jag är under den Högstes beskydd. Jag är friköpt, hel och ren i Kristus. Om jag är en prinsessa och beter mig som en så’n och om jag förstår att jag är ovillkorligt älskad och Kungen vill umgås med mig så ändrar det helt på hur jag är med och mot andra människor! Jag rätar på ryggen, känner mig trygg i hans kärlek, visar nåd och kärlek mot människor och är generös… eftersom jag är älskad och har fått nåd och allt jag inte ens kan drömma om och begära. Skillnaden från att vara “smutsig, fattig och dålig” är enorm..!
Ha en underbar dag, alla prinsar och prinsessor..!

September 7th, 2007 at 21:10
HEJ MARIA!
Väntar så på att kören skall börja,men
det kör ihop sig med två föräldramöten.
Tack för alla prinssesor och prinsar
som finns här och överallt!
Kommer lite senare och sjunga!Vi ses!
Prinsessan LOLA (fniss)Vi skall ju på
samma möte!