Senast kommenterade:
- rebecca om Din nåd är allt jag behöver
- Emmanuel om Hillsong Pastor visiting Helsinki!
- Em om Your Love
- Hanna om Din nåd är allt jag behöver
- Maria om Our deepest fear
Archives:
- December 2008
- November 2008
- October 2008
- June 2008
- May 2008
- April 2008
- March 2008
- February 2008
- January 2008
- December 2007
- November 2007
- October 2007
- September 2007
- August 2007
- July 2007
- June 2007
- May 2007
- April 2007
- March 2007
- February 2007
- January 2007
- December 2006
- November 2006
- October 2006
- September 2006
- August 2006
- July 2006
- June 2006
- May 2006
- April 2006
- March 2006
- February 2006
- January 2006
- December 2005
- November 2005
- October 2005
- September 2005
- August 2005
- July 2005
Meta:
Oj, suck
Jag vet inte hur många nya bekantskaper jag har “skrämt bort” genom att på något sätt missa koderna för hur länge man ska ha känt varann innan det lämpar sig att föreslå att man ska ta en kaffe, bara, tillsammans…! Och det finns koder, jag lovar! Jag är bara urusel på att komma ihåg det… Oräkneliga är de gånger som jag kläckt ur mig ett dylikt förslag och i nästa sekund ser hur misstänksamheten tänds i ögonen på personen jag pratar med (”vad är hon ute efter… egentligen??”) eller kroppsspråket tydligt säger “okeeej… weird… nu går jag”… Varför ska det alltid utgås från att man har baktankar med allt??? Varför är det fult att vara öppen och ha lätt att visa känslor…?
Ja, ja… Ibland är det jobbigt att “stand ones ground”.
Just nu längtar jag till Italien. ![]()

November 2nd, 2007 at 18:45
Det känns på något sätt bekant. När man är sig själv leder det till missförstånd i kommunikationen som egentligen beror på “hur det brukar vara”. Traditioner, är det koderna kanske?