Dagbok på nätet…

Ja, hur mycket dagbok blir det då egentligen? Hur ärlig kan man vara när vem som helst kan läsa det..? Om jag känner mig själv rätt så blir det inga större problem med att vara öppen och ärlig utan kanske mera att ha förstånd nog att låta bli att skriva vissa saker…

Det känns som om hela gårdagen gick åt till att jobba med den här sidan. Otroligt vad sån’t här kan ta tid..! Fast det blev ju helt bra. Det var rätt skönt att bara få säga hur man vill att en sak ska se ut och ha någon annan som gör själva jobbet… Jag brukar oftast ha den andra rollen; vara den som ska få det att se bra ut efter någon annans önskningar. Fast Mattis såg nog till att jag fick göra en del själv också. Det hjälpte inte att visa hur lite jag förstår av sån’t här, han lyssnade inte ens. Han visade mig hur jag skulle göra och så fick jag jobba på. Så jag lärde mig en del på köpet också. 🙂

Idag har vi, jag och Andreas, suttit på lektioner igen, efter fyra veckors uppehåll. Först pga ”Fieldwork Intensive”, som för de flesta handlade om att hjälpa till med att förbereda konferensen (Hillsong Conference 2005, läs om den på mickelsson.net) och sedan var det konferens en vecka och nu har vi varit lediga en vecka. Ledigheten var efterlängtad och välbehövlig -fast jag skulle inte ha velat vara utan något av det andra heller. Jag trodde att det skulle kännas lite motigt att sitta på lektioner igen eftersom jag njöt så av att hinna bara vara och umgås med familjen -speciellt nu när Tobbe och Mattis är här- men det var riktigt bra. 🙂

Andreas och Tobbe är på möte inne i City. Våra ”favoritlärare”, bland många fantastiskt duktiga och kunniga sådana, Robert och Amanda Fergusson, skulle undervisa där -och det såg Andreas fram emot att få ta del av. Och Tobbe och Andreas trivs ju väldigt bra med varann så de har säkert en givande kväll. Jag och Mattis har tagit hand om barnen och gjort det sista på min blogg.

Skype är något som är otroligt bra och skönt att få använda sig av när man bor så långt ifrån människor man älskar mycket… Idag har jag hunnit ha kontakt med flera av vännerna hemma -Juho, Andreas, Antsu och Egon- och det är uppmuntrande när man har hemlängtan. Fast den är inte så svår. Hemlängtan, alltså. Jag trivs så bra här och det händer mycket varje dag. Tiden går fort och om ett halvt år är vi hemma igen. 🙂