Bröllop i Canberra

Nu har jag upplevt ett Australiensiskt bröllop… Fast riktigt ”äkta” var det inte för Janelle gifte sig med en amerikan. Jag var med som fotograf -jag känner egentligen inte brudparet. (Jonathan går på colleget med oss, därför visste han att jag hanterar kameran.) Det är svårt att beskriva upplevelsen. Mitt jobb började redan igår; kl 10 på morgonen åkte vi iväg till Canberra. Jag åkte ner med tre människor som jag knappt sett tidigare (men de kände varann väldigt bra) och efter att ha försökt hänga med i deras Aussie-snack en god stund så flydde jag bort i musikens värld med hjälp av ipoden. När vi kom fram, ca 4 timmar senare, ”tryckte vi in oss” i brudens barndomshem -redan fyllt av nära släktingar och vänner till brudparet. Det är länge sedan jag känt mig så ”alien”… Efter en stunds trängsel var det dags för vigsel-genrep och alla satte iväg till kyrkan. I kyrkan var det meningen att jag skulle ta lite bilder och kolla upp ljus och sån’t för nästa dag men det funkade inte för det var för mörkt och pastorn vägrade att sätta på ljuset. Hon förklarade bara att det nog är mera ljus imorgon… 🙂 Efter genomgången tog jag hand om Janelles syster, 4 veckor gammal… och senare på kvällen var det en extra liten mottagning inför bröllopet, med alla nära släktingar och vänner -och så jag, då. Janelles mormor frågade ”Where do you fit in?” och jag kunde inget annat än undra det samma (fast jag sa nog till henne att jag är fotograf här, så att hon inte skulle bli för bekymrad)…

De här dagarna har varit minst sagt märkliga. Jag har bott i brudens hem, blivit involverad i de mest stressiga, sista förberedelserna samtidigt som jag varit ”på jobb” och inte egentligen känner nån… Jag har suttit och pratat med Janelles mamma när hon matat lillan och sedan fått ta hand om bebisen som sov flera timmar på min arm… Jag har delat rum för att byta kläder inför vigseln med brudgummens mamma (från Kalifornien, USA, är pastor i en metodistkyrka) och stått med den närmaste familjen när de fick veta att brudens farbror, som just kommit till stan, blivit intagen på sjukhus akut, jag har behandlats som en i familjen och samtidigt fått betalt. Där har vi surrealismen igen..! Båda familjerna var helt otroligt trevliga och nu har vi stående inbjudan (jag, Andreas och barnen) att komma och bo hos både dem i Canberra och dem i USA. 🙂

Jonathan och Janelle är ett härligt par. Vigseln var vacker -trots att en tant satt vid orgeln och spelade utgångsmusik som ingen hade beställt och vägrade att flytta på sig, så gitarristen som egentligen skulle spela fick låta bli. Lite annorlunda var det också med avbrott för undertecknande av vigselcertifikaten mitt i vigseln. 🙂 Festen var kort och rolig och alla verkade lyckliga.

Canberra är ett märkligt ställe. Det känns konstgjort… som att det inte skulle vara en riktig stad… Men så är det ju en stad som skapades pga att man inte kunde enas om vilkendera av Sydney eller Melbourne som skulle bli huvudstad.

Ja.. jag träffade en Au-version av Linus…! Han går på colleget men jag har aldrig pratat med honom tidigare. Jag satt länge och funderade på varför han verkade så bekant, tills det gick upp för mig att han ju både ser ut som och har samma slags humor som Linus. Han t.o.m. uttrycker sig som honom, fast på ”Aussie”. 🙂 Läs mer om ”Au-Linus” på mickelsson.net