Relationer i vågskålen

Jag tycker att det här med relationer är ganska jobbigt ibland… Jag vill ha mjukt hjärta och vara öppen mot både mina nära och sån’a jag inte ännu känner men när man saknar nå’n (p.g.a. geografiskt avstånd eller att relationen inte är vad den har varit…) så att det gör ont så är det lättare att bara ”stänga av”, låta bli att tänka på personen/ personerna i fråga. Jag har märkt att när jag gör det så blir mitt hjärta mer hårt och kallt än jag vill att det ska vara; jag kan t.o.m. börja inbilla mig att den personen egentligen inte betyder så mycket för mig, att jag inte bryr mig. Det värsta är att jag ofta tycker att det bara är skönt att ”inte bry sig” och helst skulle stanna där. Naturligtvis måste jag inte ha kontakt med alla jag känner hela tiden -det är ju omöjligt- men det handlar om min attityd… Om jag ”förhärdar mitt hjärta”, för att komma undan saknad och smärta, så tar det ju inte mig vidare -tvärtom. Förutom att det binder mig och gör mig hård så gör det också att jag inte visar kärlek -eller ens intresse- emot personen/ personerna i fråga. Det gör istället att jag lever i en lögn, spelar ett slags spel, försöker vara nå’t jag inte är (kall, oberörd) -vad man nu kallar det… ärlighet är det ju inte. Detta i sin tur berövar ju personen/ personerna i fråga värme, kärlek, uppmuntran, vetskapen om att vara saknad… Gud verkar inte gå med på att jag gör så.

Varje gång jag bara skulle vilja lägga en relation åt sidan för ett tag så är Han där vart jag än vänder mig. ”He is really on my case…” Antingen så talar alla om relationer, vänskap och kärlek -i predikan, bland vänner här, i undervisningen på colleget, i ett program på tv eller vad som helst- eller också talar Gud genom sitt ord eller rakt till mitt hjärta. Jag kommer inte undan. Jag får bibelord som ”Älska varandra uppriktigt” (Rom. 12:9), ”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom. 13:8) och ”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen, så att ni älskar varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta” (1 Petr. 1:22). Jobbigt.

För två veckor sedan upplevde jag att Gud sa till mig ”på skarpen” när det var en person jag tänkte ”strunta i”… Han sa ”Maria, what you’re doing now takes no faith!” (Gud pratar ofta engelska med mig nu för tiden… av nå’n konstig orsak. Jag tänker ofta på engelska av samma konstiga orsak. 🙂 ) Jag fattade direkt vad han menade… Det är ju så. För att låta bli att älska behöver jag ingen tro, men för att kunna leva i kärlek behöver jag tro -jag behöver Jesus. Jag har ingenting att komma med i mig själv, utan Gud och hans kärlek och nåd skulle jag bara vara en självisk, självcentrerad, otålig och trångsynt människa som inte ens skulle älska mig själv…

Jag blir så fascinerad av Gud! Tänk vilken kärlek, vilken nåd! Jag behöver inte klara det på egen hand, jag behöver inte ens må dåligt över att jag är så svag -Han visste ju att jag är det, det var därför Han dog för mig! Tack Jesus! Du är underbar och mäktig! Amen.