I väntan på lugnare tider

”If you don’t like the weather, just wait a minute!” fick vi lära oss när vi ganska nyss flyttat hit och det har visat sig stämma väldigt bra. (Förutom om man inte gillar sol. Då kan man få vänta länge innan det växlar ibland…) Vår termometer ute visar 29.6°C, det är halvmulet och det känns svalare när det blåser… Närmast perfekt väder, alltså! Oftast blir det bara varmare när det blåser och det känns lika fel varje gång. 😉

Det har inte blivit mycket skrivande på senaste tiden. Vi jobbar febrilt med våra inlämningsuppgifter och tenter så här i slutet av terminen och det känns som att skrivandet är något jag inte kan unna mig så mycket nu. Dessutom fick jag lov att ligga till sängs hela helgen för jag hade feber (vilket jag inte haft på många år).

Elias vill hem till Finland nu. Det vill vi väl allihop, i och för sig. Hela familjen börjar räkna ner till datumet för hemresan… Det blir väl så när man känner att man är på slutrakan. Samtidigt är det mycket vi vill hinna med ännu innan vi åker iväg. Det enda barnen pratar om när vi kommer in på Finland är vilka de vill träffa när vi kommer dit. Barnen förstår vad som är viktigt här i livet; relationerna. 🙂

Hillsong College är ett intressant fenomen när det gäller relationer. Här finns ungefär 850 studeranden från ca 60 olika länder och de flesta är väldigt utåtriktade och positiva individer. Det är väldigt lätt att få kontakt med folk och man ”lär känna” så många man bara vill och hinner med. Samtidigt märker jag att folk (inklusive jag själv) inte verkar satsa så mycket på att verkligen lära känna andra, så där riktigt ordentlig -förutom de som råkar vara från samma land, kanske… Det kan ju bero på många olika saker; man åker snart hem till sina respektive länder (och sannolikheten att man kommer att ses ofta är inte såå stor pga avstånden), vi har inte tid (fast det går ju alltid och skylla på, jag hävdar att det handlar om prioritering), man kanske tycker det är skönt med vänner som inte vet för mycket om en (som om det skulle finnas nå’t som är värt att dölja)… Ja, inte vet jag.

Jag längtar efter vännerna hemma nu -människor som jag bara vet att älskar mig (fast de känner mig med alla fel och brister) och som jag kan dela vad som helst med… Bara att ”hang out” och skratta sig halvt fördärvad åt nå’t urfånigt ”inside joke” med människor som vet mer om mig än vad de sett de senaste två månaderna… det ska bli så skönt! Det är en lyx som jag hoppas att jag aldrig mer tar för given. Förstår ni hur viktiga vi är för varann?!? 🙂