Guds viljaGuds vilja

Jag håller på och läser en bok, som gavs ut för 23 år sedan, av Nicky Cruz. Den heter ”aldrig mer ensam”. Jag köpte den i Missionskyrkans loppis innan jag for hit, för att jag hört och läst om Nicky Cruz tidigare, och den är ganska bra. Här är ett avsnitt ur boken:

”Jag hade en stark önskan att vara i centrum av Guds fullkomliga vilja, och jag visste att Gud ville ha mig där. Varför hade jag då så svårt att hitta dit? Nu vet jag orsaken. Jag ville vara i Guds vilja men jag ville inte befria mig från min egen. Alltid när jag stod inför viktiga avgöranden, bad jag till Gud. Men jag visste alltid hur jag ville att det skulle bli.
Medan jag en dag kämpade med ett viktigt beslut som berörde hela vår framtid, öppnade Herren mina ögon.
–Nicky, sa han, du kan aldrig få reda på vad som är min vilja, förrän du befriar dig från din egen. Jag kommer inte att visa vad jag vill med ditt liv, förrän du är villig att göra det -oavsett vad det kostar.
Det stormade inom mig.
–Men Herre, jag kan inte begripa hur man kan göra det här på något annat sätt än det jag anser vara rätt, ropade jag.
–Vad spelar det för roll om du förstår det eller inte? Jag är Gud.”

Det där med att lägga undan sin egen vilja är inte lätt och just tanken att ”jag kan inte begripa hur man kan göra det här på något annat sätt än det jag anser vara rätt” tar lätt över. Det jag har märkt när man går fast man inte förstår och det inte verkar logiskt alls är att man blir… lycklig. Jag var väl lycklig annars också…. men inte så fullt. Jag har också upptäckt att ofta så befinner jag mig plötsligt där jag hade en längtan efter att få vara från början, bara på ett bättre sätt än jag själv kunnat ordna. Ofta är ju drömmar vi bär på sådant som Gud lagt ner, men trots det behöver vi lägga ner allt -om drömmarna är från Gud så för han oss dit. 🙂

Det svåraste är kanske när det Gud säger inte stämmer med den ”allmänna uppfattningen” bland andra andefyllda hängivna kristna, att stå där och bara veta vad Gud har sagt och inte kunna säga annat än att ”Gud har sagt”. Det är ibland inte lätt alls.

Jag undrar hur ofta vi, helt omedvetet, styr varann från det Gud säger för att vi inte lär varann att först och främst fråga Gud… Jag vet att jag har gjort det. Och jag vet att andra försökt göra det, och gjort det, med mig. I bästa välvilja, förstås, för att att man tror att man ser vilken väg Gud har för någon annan. Eller för att svaret man ger verkar mest vettigt. Klart att det är helt underbart att ha nära vänner och ledare runt sig som man kan anförtro sig åt och få råd av… men är det inte så att vänners och ledares råd och vägledning borde hanteras på samma sätt som en profetia: De ska bekräfta det som Gud talar/talat till dig.

”Men han som utvalde mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd, beslöt att uppenbara sin son i mig, för att jag skulle predika evangelium om honom bland hedningarna. Jag brydde mig då inte om att genast fråga människor till råds.” Gal. 1:15-16

Jag har mer än någonsin tidigare försökt tänka på att bara visa människor till Gud istället för att ge en massa råd. Jag lyssnar, tröstar (om det behövs), finns där som stöd, ger ord av uppmuntran och säger förstås vad jag tror att Gud säger om jag upplever nå’t speciellt men när det gäller att söka svar på frågor om vägval så säger jag ”fråga Gud”. En av mina bröder är lite trött på sin systers ändrade attityd (tidigare sa jag mycket mer vad jag trodde var rätt); ”Gud och Gud och Gud…! Alltid bara Gud!” Han säger det nog med glimten i ögat, men det är ju så att det är lättare för människor att fråga andra människor om råd istället för att gå till Gud och riktigt lyssna på vad han säger. 😉