Mamma mia, vilken resa..!

Ja, vad ska jag börja med…? Jag vet nu, mer än tidigare, att Gud har varit med från början, att han har planerat det hela. (Daah…) Jag vet ju att han är med hela tiden, men ibland när jag ”vinglar iväg” dit jag tror att jag ska så har jag ändå de där tankarna att jag nog ”bara hittar på det själv”… Kanske för att det verkar för underbart att han skulle vilja ha en iväg till Italien eller Tjeckien…. eller Australien. Och hur underbart är det inte då han bekräftar att man är på rätt plats på rätt tid..!! Här hemma går jag omkring med den känslan ofta -att jag är på rätt plats just nu och jag är helt tillfreds- men det är alltid lite speciellt när man far iväg någonstans och märker att det är rätt.

Som jag skrev redan när jag var i Italien så älskade jag landet redan när jag tittade ner på det från flygplanet. Inte så där bara för att det var vackert (fast det var det också) utan jag bara visste att jag skulle trivas, jag visste redan då att jag skulle känna mig hemma och att jag skulle älska människorna där. Alessandra kom och mötte mig vid flyget, tillsammans med Ulrika (som kommit dit dagen innan), och jag hann prata med henne bara några minuter innan det kändes som att jag hade känt henne i flera år. Hon är hur härlig som helst!

Jag har fått vara med om så mycket under veckan jag var borta så det känns som om jag varit borta en månad. Det är faktiskt svårt att få ordning på alla intryck så pass mycket så att jag vet vad jag ska berätta för er… Hmm. Jag tror jag får ta bilderna till hjälp.

Det här är Alessandra och Luca. Alessandra är Pastor Masdeas dotter (pastorn jag skrev email till) och hon är lovsångsledare i församlingen. Här är hemsidan till församlingen: Assemblea Cristiana Evangelica. Alessandra och Luca är varma, generösa och otroligt roliga människor. De är förlovade, ska gifta sig 23.9 och kommer till FINLAND på bröllopsresa 24.9!

Elisabetta, vår guide i Rom, och Ulrika. Elisabetta var väldigt tyst för att vara Italienare. Hon var bra på engelska och det märktes att hon visat Rom för folk tidigare. Det var väldigt varmt i Rom. Jag och Ulrika gick omkring i jeans och en top medan italienarna -de flesta av dem- fortfarande gick omkring med tre lager (typ jacka, kortärmat och långärmat). När jag förundrade mig över hur de kunde gå klädda så sa Elisabetta ”just look around and then tell me who’s weird”…! 🙂

Församlingen, Assemblea Cristiana Evangelica, samarbetade med en mission som heter Christ Is The Answer (som jag faktiskt aldrig har hört om tidigare). De har team över hela världen och den glimt jag fick av teamet i Italien, Cristo è la risposta, imponerade stort. De bor i husvagnar, äter tillsammans i ett tält, har möten i ett annat tält… de far ut med minst två team till olika ställen i Rom fem dagar i veckan och sjunger och vittnar och pratar med mmänniskor som går förbi. De närmar sig människor naturligt, med värme och kärlek och hela deras ”lägerplats” är full av extra folk som kommit för att få hjälp på olika sätt.

De har hjälpt människor ur homosexualitet och prostitution -jag pratade själv med en av dem (som tog emot Jesus för 18 år sedan), här kan ni läsa hans vittnesbörd (på engelska): Gabriele– och leder väldigt många människor till Jesus. De har tagit hand om många människor som inte har vetat vart de annars skulle vända sig, av olika anledningar. Man får också komma dit och bo en period om man vill komma och hjälpa till på olika sätt. De reser året runt, just nu ska de stanna runt Rom i två år. Flera av ungdomarna, bl.a. Sharon och Jesse som är 21 år gamla, har växt upp inom missionen, deras föräldrar bodde och jobbade där redan innan de föddes. Amazing.

Sue och Clark, ledare för Italien-teamet.

Hela vistelsen i Rom var full av oväntade saker och det verkade som att allt vi hade tänkt göra och planerat bara inte ville bli av, och det verkade inte så viktigt heller. Det var ett enda virrvarr av människomöten -där jag antingen fick massor av uppmuntran eller märkte att Gud förmedlade något till den/dem jag mötte- god mat, underbara vyer, sol, värme, sång, glädje, kärlek och Jesus. Jag upptäckte (eller ännu mer var det väl så att andra upptäckte det åt mig) att jag verkar vara mycket mer Italienare än Finländare, jag använder t.o.m. gester med händerna, när jag pratar, som faktiskt används där och som har en betydelse. Weird.

Jag och Ulrika visar gesten för ”du är galen” och ”vad vill du/ vad håller du på med”.

Det var omtumlande, underbart och skönt att vara i Rom… mest för att jag upplevde att Gud hade förberett allt. Jag vet inte hur många gånger jag och Ulrika tittade på varann och bara skrattade och sa: ”Alltså, vad håller Gud på med..?!?” Känslan av att vi inte ens fattar en liten del av det hela var påtaglig. Antagligen fattar jag inte vidden av det på länge… antagligen först i Himlen.

To God be the Glory! 🙂