Lifeline

Idag satt jag och pratade med en kär vän i över två och en halv timme. Vårt samtal fick en sång av Brooke Fraser att börja spinna i mitt huvud:

”I’ve got this sinking feeling
something’s weighing me down
I am completely saturated
The waves are crashing closer
my feet already drowned
Doing the thing I said I hated

They’ve been swimming in the wrong waters
Now they’re pulling me down
But I am clinging to you, never letting go
’cos I know that you’ll lift me out

Have your way here
Keep me afloat ’cos I know I’ll sink without you
Take this ocean of pain that is mine
Throw me a lifeline

Wake up feeling convicted
I know something’s not right
Re-acquaint my knees with the carpet
I have to get this out
’cos it’s obstructing you and I
Dry up the seas that keep us parted

They’ve been swimming in the wrong waters
Now they’re pulling me down
But I am clinging to you, never letting go
’cos I know that you are gonna pull me out

Have your way here
Keep me afloat ’cos I know I’ll sink without you
Take this ocean of pain that is mine
Throw me a lifeline…”

Det stämde så bra in på det min vän berättade för mig och det stämmer så bra in på hur jag känner mig ibland… ”Have your way here, Keep me afloat ’cos I know I’ll sink without you. Take this ocean of pain that is mine…” Utan Jesus så sjunker jag. Jag ber verkligen att Gud ska få ha sin väg i mitt liv och att det ska vara lätt för mig att vända om när jag ”klantar till det” och gör val som inte är enligt hans vilja. Han är den enda som kan ”throw me a lifeline”…