Vuxen?

reverendfun

Efter att ha läst olika bloggar fick jag för mig att ”testa min ålder”, kolla mina ”vuxenpoäng”… Enligt det ena testet var jag 18,5 år och enligt det andra var jag 24 år. Vet inte hur jag ska ta det, riktigt. Extremt omogen för min ålder..?!? Fast, tja… å andra sidan så känner jag mig som 24 och man brukar väl säga att man ”är så gammal som man känner sig”, så det stämmer ju bra då. 😉

När är man vuxen, då? Är det åldern som avgör (-typ vid 18 år?) eller är det graden av mognad..? Eller är det förmågan att ta ansvar? Det finns ju människor som är över 35 och totalt ”ansvarslösa”… är de vuxna då? Ja, ja… jag vet att det ju är åldern som räknas. Men borde den det…? 😉

Jag har inga problem med att ta ansvar men jag är nog på sätt och vis ganska ”barnslig”… Jag gillar fart och fläng och ”äventyr”. Jag kan skratta åt en liten sak ganska länge och jag skrattar ofta åt mig själv och nå’t roligt jag kommer på -fast jag är ensam just då. Jag blir nästan alltid fnittrig då jag vet att man ska vara allvarlig och tyst och jag upptäcker ofta att jag är den som har svårast att vara fokuserad och hålla mig till sak i ett planeringsmöte -även om alla andra är 10 år yngre än jag. Jag älskar skönt flippade människor (dvs såna som vågar bjuda på sig själv och har roligt utan att behöva ha det på någon annans bekostnad) och om det är rätt människor så är jag gärna med på flippandet själv (även om det nästan är ännu roligare att fotografera eller filma flippandet). Dessutom tror jag att vad som helst är möjligt, och det har jag börjat förstå att anses höra ungdomen till och att det borde ha avtagit typ då jag fyllde 30… 😉

Min pappa är en av mina förebilder och han brukar alltid säga att man mår bra så länge man har barnasinnet kvar. Det verkar ju stämma in på honom. Han är väldigt ungdomlig och lagom ”barnslig” och ganska flippad… och han tror fortfarande att han är typ 20. Fast det finns en annan sak med det också; det står ju i bibeln att vi ska bli som barn… Min pappa har full förtröstan på att vår Herre har koll och litar helt på att han tar hand om oss, att ”allt samverkar till det bästa” för dem som älskar honom… Precis som ett barn litar på sin pappa. Så jag hoppas jag alltid har barnasinnet kvar. 🙂