Annat var det förr!

… och man behöver inte gå så långt bakåt i tiden heller för att se att mycket har ändrats… Jag behöver ju bara tänka tillbaka till då jag var barn och tonåring (som för övrigt känns som igår fast jag lämnade tonåren bakom mig för snart 15 år sedan) och jämföra med mina barn:

Då jag var barn (typ 7-12 år) satt jag och tittade på hela ”Go’morron Sverige”, med alla tråkiga intervjuer och samtal, bara för att få se på de få minuter tecknad film som kom någonstans i programmet… eller så tittade jag på ”Hajk” -som jag egentligen tyckte att var urtråkigt- för där kom det också tecknat. Alternativet var ungefär att man väntade till julafton och såg ”Kalle Ankas jul” som sändes i Sveriges Television, kanal 1. Vi hade ju i alla fall tur som bodde ute på Replot och bara behövde antenn för att kunna snappa upp alla sändningar som kom i SVT, tack vare Vännäsmasten. 😉 Då vi spelade datorspel så var det med Commodore 64 och spelen fanns på vanliga kassetter. Vi åt ”bara” hemmagjord mat och det var en ganska sällsynt lyx då mamma och pappa köpte hamburgare till alla barnen från Gatuköket i Vasa.

Jag var 14 år då jag första gången var på bio (Ronja Rövardotter). Jag var också 14 år då jag första gången var på pizzeria (fanns väl två eller tre i Vasa då) och då jag tog hål i öronen. Jag var 18 år då jag första gången reste utanför Norden och 24 år då jag och Andreas skaffade vår första mobiltelefon (och jag ville inte ha nå’n egentligen). Första gången jag färgade håret var jag kanske 20 år… Jag är medveten om att många av mina kompisar gjorde mycket av detta tidigare än jag, men poängen är att jag inte led av det…

Mina barn har tillgång till tecknad film varje dag (även om de har en mamma som inte låter dem titta så mycket på film), de har datorer -visserligen bara billiga sådana, men ändå (pojkarna har en gammal Mac och Elin en annan) och de har ätit hamburgare på McDonalds otaliga gånger… Jag tror att varenda ett av mina barn har varit på bio i femårsåldern och ännu tidigare på pizzeria, kanske. Elin har fått löfte om att få ta hål i öronen (hon väntar bara på att hon själv ska vara säker på att hon vill) och hon är nu 10 år. Vi flyttade till Australien för ett år då barnen var 4, 6 och 7 år gamla. Senaste jul fick Elin (9) och Elias (8) varsin mobiltelefon med prepaidkort (efter att jag hittat Elias gråtande och sittande under en gran utanför huset i regnet för att han inte hittat nyckeln).

Oj, oj, oj… Det låter inte klokt. Jag undrar hur allt detta påverkar dem i framtiden. Ändå tycker jag att vi är ganska ”vettiga” då det gäller vad barnen får se på TV/dvd -och hur mycket- och då det gäller datorspel (vi har inte många)… Vi uppmuntrar dem att läsa mycket (vilket de också gör -faktiskt hellre än ser på tv). Men det är ju möjligt att jag bara försöker ”trösta mig själv” med det, möjligt att det bara är en fin bortförklaring.

I all denna utveckling -eller vad man nu ska kalla det, som bara verkar gå snabbare och snabbare, känns det enormt viktigt att barnen får tag på de värderingar jag står för, som vi -min man och jag- står för. Jag vill inte att de präglas bara, eller mest, av vad de ser på TV, av kompisarna, skolan och samhället i övrigt… (Missförstå mig inte; jag vet att det finns mycket bra bland dessa också!) En kristen ledare sa så här: ”De anklagar oss för att hjärntvätta våra barn med vår tro och allt snack om Gud men jag säger bara att det är ju klart vi gör -så mycket vi bara kan! Varför skulle vi låta samhället sköta den biten..?!?”

Allt var ju inte bättre då jag var yngre heller… Men det känns som att allt går i så mycket snabbare tempo nu och barnen kastas in i saker som jag inte behövde bekymra mig om eller tänka på förrän jag var nästan vuxen (eller åtminstone i tonåren). Jag skulle önska dem en mjukare och lugnare värld, men jag får istället be om beskydd över dem och be om styrka, kärlek och vishet att guida dem rätt.