Stolthet och färg
- Published
- in Dagbok
Det är ibland så lustiga små saker som gör att jag känner stolthet över mina barn… Det är klart att jag ju alltid är stolt över dem allihop, och jag tycker att de är världens bästa, varje dag och sekund… Jag är ju deras mamma. Och de ÄR ju faktiskt helt underbara barn! Men ändå verkar det finnas en del, rätt så lustiga, detaljer som får mig att pösa lite extra av stolthet. Som, t.ex., då Emil lägger märke till hur jag är klädd -eller vilka smycken jag bär- och kommenterar dem och säger vad han tycker (alltid positiva saker, dessutom) eller då han sitter och sjunger med i de sånger som finns på cd:n i bilen -och prickar tonerna näst intill perfekt (och han inte har en aning om att jag ens lyssnar). Eller då Elias blir så rörd över något han ser på film så att han börjar gråta… eller då han glömmer allt vad tidningar och Nintendo DS heter så fort han får ögonen på ett barn som är yngre än tre år och man märker, på hela hans varelse och hur han möter barnet, att han bara älskar småbarn. Eller då Elin ”showar” -sjunger, dansar och spexar- och bjuder på sig själv oberoende av hur många som ser henne… eller som igår, då alla tre kom till Wayne’s då jag var på jobb, så var Elin klädd i knallblå jeans (tajta, med utsvängda ben), klargrön stickad tröja och tomteröd ”täckväst”… Hon såg ut som hämtad direkt från 70-talet med ett stänk av 2009. Och jag var stolt. Hon var ju bara så fin! Och att våga klä sig så färgstarkt, för att man själv tycker om det, då man bara är 12 år, tycker jag är rätt så modigt. Jag blir glad av mina barn!
Det är ju rätt så tydligt att barnen blivit påverkade av mig och min kärlek till klara, starka kulörer och att kombinera dem på olika sätt, för då de skulle välja färger till sina rum (i huset vi ska flytta till) så valde Elin rött-rosa-vitt, Elias rött-orange och Emil klargrönt i två olika nyanser (eller alternativt klargrönt-blått eller klargrönt och med en vägg fototapet). Och jag var stolt över dem. Jag tyckte ju att de hade så bra smak. 😉
Ja, på tal om färg så är det hur svårt som helst att få tag på en klargrön soffa i Finland (för att inte tala om två likadana)..! Det finns några få, om man specialbeställer… men de är ju oftast så dyra så man får glömma det direkt. Jag skulle allra helst hitta någon begagnad, enkel, välhållen, från 60- eller 70-talet… utan en massa fluffiga kuddar och saker… Det är svårt då jag ser bilder, inne i mitt huvud, av hur vårt vardagsrum ska se ut men inte lyckas verkställa det… Men det ger sig väl, så småningom, får vi hoppas. 🙂
Och på tal om begagnade möbler så skulle jag gärna gå omkring på mina tre favoritloppisar i Vasa nu… Jag får ge mig till tåls ett tag till. 🙂
minä ollin tällä paljo katto