Snart är det jul! (eller ”Hur gick det här till?”)

Ja… snart är det jul… Jag konstaterar snopet att det faktiskt är 7 månader sedan jag skrev ett inlägg på bloggen senast… Vart försvinner dagarna? Månaderna? Egentligen ”smyg-gillar” jag tempot, faktiskt… Jag sörjer inte ens att barnen blir stora så snabbt, jag njuter av att se dem bli mer och mer självständiga och kapabla att tackla det som möter dem. Jag gillar fart och fläkt, variation, spänning, och att inte känna mig stillastående. Utmaningar och passion driver mig framåt, jag känner mig som mest levande då det är lite tufft och jag är absolut mindre konflikträdd än de flesta jag känner… en rätt så udda typ om man mäter med finlandssvenska mått. Men jag gillar inte stress. Trots att jag gillar då det händer saker -och man kanske inte tror det då man sett min ”hetsiga” och effektiva sida- så är jag rätt så ”laid back” och gillar att ta saker som det kommer… utan stress och tidtabell.
Julstressen började vi ”skala bort” redan då vi var nygifta… Vi skickar inga julkort, med åren har jag släppt de flesta krav på vad som ska hinnas med före jul och vi köper väldigt få julklappar. Ändå smyger den sig på, stressen. En del av det hänger ihop med Midvinterveckan -som jag varit fullt engagerad i de senaste 10 åren, och som alltid kör igång i mellandagarna- och allt som ska vara klart till det, men det är inte hela sanningen. Det verkar som att det är väldigt svårt att inte känna ”kraven” och förväntningarna (som man ställer på sig själv) att i år ska vi ha en perfekt ”sagojul” då huset är städat ända in i alla skrubbar och då vi -jag och resten av familjen- har pysslat och bakat i veckor innan jul. Och ändå är jag ingen stor anhängare av traditioner… jag har inget emot dem, men de är inte så viktiga. Det är ok att t.ex. julen ser annorlunda ut varje år… jag behöver inte ”ramarna” så mycket, bara jag får vara med mina nära och kära. Och ändå får jag anstränga mig för att inte börja stressa ända fram till julaftonskvällen. Hur gör folk som verkar ”hinna med allt”? Hur gör de för att hålla ihop? Jag har gett upp med att ens försöka hinna. Och jag mår bättre av det. Men människorna vill jag ha tid för. Jag önskar mig mera tid för människomöten och lugna ”chill-stunder” med nära, älskade vänner och släktingar, tillsammans med min familj. Det vill jag ha i julklapp. Tid med människor som är närvarande. Tack. 🙂