Kategori: Dagbok

Det är härligt när barn är trygga med att de är älskade och att man som mamma tycker att de är helt underbara..! På min retoriska fråga ”hur gullig är du då” svarade Emil ett självklart ”jätte” och jag kunde ju inget annat än att le lite och säga att ja, så är det… Och ni ser ju själva att det är sant. 😉

Emil igår utanför lokalen där vi samlas med Filipino Extension Service.

Vi var som vanligt på gudstjänst i Doonside igår morse. Och som de flesta gånger, hittills, fick vi filippinsk lunch efteråt. 🙂 Människorna där är helt underbara! De tycker att familjen är viktig och sedan gör de församlingen till en stor familj så det är lätt att känna sig hemma. Jag tog några bilder på de som är med i lovsångsteamet och som sköter ljudet så att ni skulle få se dem.

Filipino-gänget…
Charis (som ligger i armarna på de andra) är den som är ansvarig för lovsångsteamet i Filipino Extension Service. Janet (längst till vänster), från Canada, Jason (till vänster i bilden till höger), från Canada och Mike (till höger i samma bild), från England, går på colleget och är precis som jag ”utsända” därifrån för att hjälpa till. 🙂

Mina bröder, Mattis och Tobbe, åkte iväg alldeles nyss… Det känns redan tomt i huset. De har varit här en månad och det har varit så välsignat att ha dem här! De är så sköna, härliga människor (jag är väldigt stolt över mina bröder… alla tre) och det är kul att ha dem i närheten. Dessutom har de hjälpt oss med barnen -under konferensen och annars när vi behövt det- och med städning, disk och tvätt och livet har helt enkelt varit lite lättare när de har varit här. Jag kommer att sakna er, Mattis och Tobbe! Jag kan ju berätta att Tobbe inte verkade ha samma problem; han bara vinkade glatt och sa ”vi ses om ett halvår”… 🙂
Det händer så otroligt mycket varje dag så det verkar nästan hopplöst att hinna med att skriva… och när jag skriver känns det ofta som att jag bara rabblar upp en del av det vi varit med om under dagen. Hoppas det inte känns så för er som läser.
Skriv gärna i gästboken! …och kommentarer till texterna. Feedback är motiverande, gör det lättare att komma sig för med att skriva. 🙂

Mattis och Tobbe

Igår var det gudstjänster ”hela dagen”, som vanligt på söndagarna. Jag och Andreas åkte iväg till Doonside (en halvtimmes körtid från vårt hus) redan klockan sju på morgonen. Vi hjälper till på Filipino Extension Service varje söndag -Andreas hjälper till och ställer i ordning före och plockar undan efteråt (vilket alla som kommer tidigare gör, på sätt eller annat) och jag sjunger i lovsångsteamet. Det är ett härligt gäng på ca 100 pers som samlas i en kall skolsal och prisar Herren och lyssnar på undervisning. Ofta bjuds det på filipinsk mat efteråt. Det gillar vi. 🙂

Kvällsgudstjänsten vid Hills var väldigt bra. Robert Fergusson undervisade och han har verkligen en gåva att göra svåra saker enkla och rediga. Dessutom är han rolig, på ett lite torrt och typiskt engelskt sätt.

Idag har jag umgåtts med mina bröder. Vi tog det lugnt på förmiddagen och tog sedan tåget in till city. Vi handlade bumeranger och åt på Noodle Bar i Kings Cross och provspelade didjeridoo (eller didgeridoo) i The Rocks. Vi fick en hel historie- och kulturlektion i didjeridoo-affären (Didj Beat) och det märktes att hon kunde sin sak. De finns otroligt många olika didjeridoo, många olika mönster och färger och jag lärde mig en hel del som jag inte vetat tidigare (och jag har ändå varit på en konsert där killen som spelade berättade mycket)… Visste du t.ex. att de är stämda i olika toner och att de som är stämda i G eller A är svårast att spela på och att de som är stämda i C, D, E och F rekommenderas till nybörjare..? Tobbe hittade en som man kunde dra ut och spela olika toner och spelade en avancerad sång; ”Lunka på”. 🙂

The Rocks är fullt av Japanska turister, upptäckte vi. De finns nog över hela Sydney men det verkade vara speciellt tätt av dem just där. Kan bero på att vi snubblade över en Tax Free Store när Mattis skulle in och växla pengar. Min fördom om japaner som går omkring med sina kameror och fotograferar alla sevärdheter har befästs efter att jag flyttade hit. Nog för att andra turister beter sig likadant men japanerna verkar komma i grupper av minst tio personer var de än rör sig. 🙂

På vägen tillbaka mot Circular Quey, därifrån vi skulle ta tåget hem, insåg jag -mer än tidigare- att Sydney nog verkligen är en storstad. I stadskärnan finns många höga byggnader så känslan av att det är en ”trång storstad” infinner sig snabbt. Vi passerade några skyskrapor och Tobbe påpekade att World Trade Center byggnaderna i New York var mer än två gånger så höga. Det var svårt att tänka sig…

Tobbe är helt ”hilirious” när han är på rätt humör och underhöll oss med en hel talk show och han är ju rolig fast vi oftast låtsas att vi tycker att han är fånig. Jag fattar inte var han får allt ifrån..! Jag tycker att han är som en blandning av Jim Carrey och Felix Hernegren… Ingen av oss vet om det är en komplimang. 😉

Det var skönt att bara ta det lugnt och göra vad vi ville för stunden. Det är inte så många dagar kvar innan de åker hem. Det kommer att kännas tomt. Men vi får ta ut vad vi kan av de dagar vi har kvar innan de åker.

Mattis och Tobbe i Sydney

Idag är det lördag och vi har vår enda lediga dag i veckan, då vi kan umgås hela familjen och göra vad vi vill av vår tid. Måndagar är vi också lediga, jag och Andreas, men då är barnen i skolan. Det har varit en varm, solig och skön dag, som de flesta dagar är här. Vi skojar ofta om att vintrarna här i Australien är så hårda… Men ibland, på kvällarna, är det faktiskt riktigt isande kallt -inomhus.
Husen är inte isolerade och är allmänt lite slarvigt byggda (fast de flesta ser väldigt bra ut) så när det kryper ner emot 10 grader utomhus så är det nästan lika kallt inne. Jag förstår inte riktigt varför de bygger så att det är stora springor mellan dörrar och golv. Det är dumt både med tanke på kylan och giftspindlarna. Ja… spindlarna, ja… på något konstigt sätt så vänjer man sig. Vi har haft några giftiga spindlar runt husknutarna, Funnel-Web och Red-Back, och en Huntsman (”lågrisk-spindel”=man dör inte av bettet) men eftersom vi inte har behövt dras med dem inne i huset så känns de inte så farligt. Och de dör ju faktiskt av gift-sprayen som man kan spraya dem med (om man vågar gå tillräckligt nära). Värre är det med kackerlackorna; de kan t.o.m. överleva en tvätt i diskmaskinen om det vill sig riktigt illa. Fast de är ju inte giftiga, bara väldigt äckliga. Så… nu har jag berättat allt det som är negativt med Australien. Utom en sak; ni är inte här. Det är också ett minus. 😉
Funnel-WebHuntsman

Juho (se ”Vänner”) ska gifta sig på lördag! Skulle gärna vara där. Men han blir ju gift ändå. Och Riikka, hans blivande fru (kolla in Juhos hemsida, finns under länkar), är helt ljuvlig! Fina och Andreas F. (titta under ”vänner” igen) ska på bröllopet, Andreas ska vara bestman. Bra att någon från ”gänget” kan vara där. 🙂
Ibland saknar jag alla där hemma så det gör ont. Det är en konstig känsla att längta efter människor så men inte ändå vilja byta bort det vi får vara med om nu… Det är lättare att veta att det är en viss tid som gäller. När vi åkte iväg visste vi inte hur länge vi skulle vara borta och det var svårt. Nu när vi har bestämt att vi kommer hem efter ett år här så känns det som att vi verkligen vill hinna få ut så mycket som möjligt av tiden här. Men er kärlek och era förböner är viktiga!

Jag har haft en sång ”på hjärnan” idag hela dagen; Blessed Be Your Name skriven av Matt Redman. Texten är så här:

”Blessed Be Your Name
In the land that is plentiful
Where Your streams of abundance flow
Blessed be Your name

Blessed Be Your name
When I’m found in the desert place
Though I walk through the wilderness
Blessed Be Your name

Every blessing You pour out
I’ll turn back to praise
When the darkness closes in, Lord
Still I will say

Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your name
Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your glorious name

Blessed be Your name
When the sun’s shining down on me
When the world’s ’all as it should be’
Blessed be Your name

Blessed be Your name
On the road marked with suffering
Though there’s pain in the offering
Blessed be Your name

Every blessing You pour out
I’ll turn back to praise
When the darkness closes in, Lord
Still I will say

Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your name
Blessed be the name of the Lord
Blessed be Your glorious name

You give and take away
You give and take away
My heart will choose to say
Lord, blessed be Your name”

När allt går som vi hoppats och bett -”Välsignat vare Herrens namn!”- och när allt verkar bli fel, när vi lider och sörjer -”Välsignat vare Ditt namn!”… De dagar välsignelserna tycks regna ner över mig -”Välsignat vare Herrens namn!”- och när livet känns som en vandring i öknen -”Välsignat vare Ditt underbara namn!”…

Jag hade en hel del ideér om vad jag skulle skriva på min blogg ikväll -ganska roliga saker också, tyckte jag själv- men så fick jag veta att en människa jag tyckte mycket om hade dött. Min morfars tvillingbror -min ”andra-moffa”- Martin, hade somnat in några timmar innan jag kom hem från colleget idag. Jag som hade sagt, till Tobbe och Andreas, att jag ska ringa honom när jag kommer hem. Alla tankar liksom ”stannade av”… Det blev ingen rolig blogg. Mera ”stillsamma tankar” än vad jag är van med. Jag tänker på morfar och hur svårt det måste vara för honom. Jag tänker på Martins fru och dotter och den sorg de måste känna. Ändå vet jag att Gud är god och att han tar hand om de sina. Jag känner tydligt av Guds kärlek och omsorg i allt och lovsången till vår underbare Herre börjar ljuda högre och högre inom mig för varje bokstav jag skriver. Hans kärlek helar allt. Han är kärlek -stark och mäktig- och påverkas inte av vårt mörker och våra svårigheter. Han är underbar och bär oss genom allt. Stor är du, Gud!

Ja, hur mycket dagbok blir det då egentligen? Hur ärlig kan man vara när vem som helst kan läsa det..? Om jag känner mig själv rätt så blir det inga större problem med att vara öppen och ärlig utan kanske mera att ha förstånd nog att låta bli att skriva vissa saker…

Det känns som om hela gårdagen gick åt till att jobba med den här sidan. Otroligt vad sån’t här kan ta tid..! Fast det blev ju helt bra. Det var rätt skönt att bara få säga hur man vill att en sak ska se ut och ha någon annan som gör själva jobbet… Jag brukar oftast ha den andra rollen; vara den som ska få det att se bra ut efter någon annans önskningar. Fast Mattis såg nog till att jag fick göra en del själv också. Det hjälpte inte att visa hur lite jag förstår av sån’t här, han lyssnade inte ens. Han visade mig hur jag skulle göra och så fick jag jobba på. Så jag lärde mig en del på köpet också. 🙂

Idag har vi, jag och Andreas, suttit på lektioner igen, efter fyra veckors uppehåll. Först pga ”Fieldwork Intensive”, som för de flesta handlade om att hjälpa till med att förbereda konferensen (Hillsong Conference 2005, läs om den på mickelsson.net) och sedan var det konferens en vecka och nu har vi varit lediga en vecka. Ledigheten var efterlängtad och välbehövlig -fast jag skulle inte ha velat vara utan något av det andra heller. Jag trodde att det skulle kännas lite motigt att sitta på lektioner igen eftersom jag njöt så av att hinna bara vara och umgås med familjen -speciellt nu när Tobbe och Mattis är här- men det var riktigt bra. 🙂

Andreas och Tobbe är på möte inne i City. Våra ”favoritlärare”, bland många fantastiskt duktiga och kunniga sådana, Robert och Amanda Fergusson, skulle undervisa där -och det såg Andreas fram emot att få ta del av. Och Tobbe och Andreas trivs ju väldigt bra med varann så de har säkert en givande kväll. Jag och Mattis har tagit hand om barnen och gjort det sista på min blogg.

Skype är något som är otroligt bra och skönt att få använda sig av när man bor så långt ifrån människor man älskar mycket… Idag har jag hunnit ha kontakt med flera av vännerna hemma -Juho, Andreas, Antsu och Egon- och det är uppmuntrande när man har hemlängtan. Fast den är inte så svår. Hemlängtan, alltså. Jag trivs så bra här och det händer mycket varje dag. Tiden går fort och om ett halvt år är vi hemma igen. 🙂

Jag har gett efter för mitt behov att skriva av mig…. Det tog ett tag innan jag kunde bestämma mig för om det var totalt vrickat, höjden av självcentrering eller helt enkelt bara en naturlig utveckling för mig att börja blogga. Kan inte påstå att jag är riktigt säker på vilket ännu, men hur som helst kom jag fram till att jag trivs med att skriva och ingen tvingas ju att läsa och de som vill veta vad som sker här hos oss får en möjlighet att hänga med när de vill. Så alla borde ju vara nöjda då… 😉
Jag vill passa på och tacka Mattis (min lillebror) för hjälpen med sidan. Du är bäst, Mattis! 😉