Dagsläges rapport…

Tre dagar efter varann med ”halvdaskigt” mulet väder är rekord sedan vi kom till Australien… Jag är redan trött på det och längtar efter solen. Snacka om att ha blivit bortskämd under de snart åtta månader vi varit här. Och vi som kommer att komma hem till värsta vintermörkret och kylan… Får väl börja ställa om hjärnan på att vi är på väg tillbaka till Finland. 😉

Vi har ett projekt på gång med 70-tals musik… Vi är ett gäng från colleget som ska uppträda på en Food Fest (festival med mycket och god mat, outreach) 17 september, och pastorn ville att vi skulle göra ”70s disco”. Det är rätt så kul, faktiskt, även om det kan vara lite tungt när vi inte känner varann speciellt bra. Men de flesta som är med är väldigt duktiga och alla har bra attityd så det blir bra!

Jag har tydligen udda saker som jag är intresserad av (eller kombinationen av dem alla är kanske udda), för jag tror inte att jag kan komma på en enda människa som skulle dela dem alla… Jag tycker om att gå och titta på byggnader (kan gå i flera timmar och väldigt många kilometer om husen finns tillräckligt tätt och med rätt sällskap) och inredningar, jag älskar att sjunga, jag gillar design, konst, språk, jag känner att jag lever som allra mest när jag delar livet med människor (en avslappnad stund på café med vänner, ett samtal med en främling under tågresan in till city, när jag är ute på/med team… you name it) eller när jag leder människor in i tillbedjan. …för att nämna de saker som känns mest aktuella… 🙂 För några dagar sedan höll jag på att bubbla över av iver att få dela olika små händelser och funderingar med någon som skulle kunna tänkas vara intresserad av det och kanske t.o.m. ge någon slags ”föda” åt alla idéer och tankar (som hade med alla dessa områden att göra -på en gång)…. men jag kom inte på en enda människa! Sen pratade jag med Lotta och hon förstod i alla fall hur det känns att vara i den situationen… så i alla fall den biten hade jag gemensamt med nå’n. ”You beauty!”(= typ; ”såå bra!”) 🙂

Be blessed. 🙂

Trine vid Manly BeachTrine, Manly Beach

Ps.73:25-26

Jag älskar Guds ord, älskar Bibeln! Läste Psaltaren idag och två verser ”stod ut” extra mycket: ”Whom have I in heaven but You? And earth has nothing I desire besides You. My flesh and my heart may fail, but God is the strength of my heart and my portion for ever.” Ps. 73:25-26 (NIV)
Ett ord på vägen… Var välsignad. 🙂

Tredje terminen, andra dagen

Vår tredje, och sista för mig och Andreas, termin har inletts här på Hillsong. Idag hade vi Leadership 3, bl.a. Jag älskar Leadership-undervisningen! Helt underbart. Dagens tema var ”Why Team?” och vår föreläsare, Catrina Hendersen, är ”hilarious”..! Catrina berättade en intressant historia om ett 100-meters lopp under ett Para-Olympics. Alla som skulle tävla var förståndshandikappade och när de sprungit halva racet så föll en av dem. ”Normala” människor skulle ju ha fortsatt tävlingen, men samtliga stannade upp och hjälpte den som föll och sedan sprang alla över mållinjen tillsammans. ”Now most of you think ’that’s so sweet… they didn’t understand what racing is about’ but that’s exactly it -they understand..!” 🙂 Amen, amen!

Man brukar säga att vi inte får något med oss till himlen, men det är inte sant! Vi får våra vänner med oss… alla dem som går över mållinjen tillsammans med oss! Och jag vill inte stå där ensam, för att jag har kört ett superfint race och vunnit… Jag vill vara där tillsammans med människor jag levt och tjänat med. 🙂

To bring the best out of people

Jag hade fått en kommentar av Oskar igår, mera tankar om det där med att tro och vänskap hör ihop. Han skrev att man behöver tro på Gud och tro på den andra människan. Så sant… Jag tror att det där med att ha tro på den andra människan handlar om att försöka se som Gud ser. Jag menar, när han ser på mig -eller någon annan- så ser han ju aldrig ett hopplöst fall… Gud ser alltid vad som inte ännu är… och jag tror att vi behöver göra det också. Följden av att jag bara ser det som existerar nu, det som finns i en människas liv -mitt eget och andras- blir ofta att jag bara blir tyst… eller så påpekar jag vad som inte är bra. Men när jag bara försöker se förbi det, när jag ser med nåd på mig själv och mina medmänniskor så öppnas en helt ny värld; jag får hopp och mitt hjärta fylls av kärlek.

Väldigt mycket styrs av vad vi talar ut med vår mun. Vi kan bryta ner och bygga upp med det vi säger och inte säger. Jag tror att vi kan tala liv in i människor, just genom att ha tro på dem -genom att försöka se dem som Jesus ser dem. Jonathan Wilson undervisade vid Hillsong, på lördagsmötet, om ”How to bring the best out of people” och han sa bl.a. att vi behöver tala ut det som vi vill att en människa ska vara… Istället för att ta fasta på det vi kan se (för vi ser ofta problem) hos människor så ska vi ”tala till det som ännu inte är”… Det gör så mycket att ta sikte på framtiden och tala ut vad man vet att Gud kan göra, och kommer att göra, i en människas liv!
”…Honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till.” Rom. 4:17

Något av det mest fantastiska i livet är när man får se hur en människa, som är sårad av livet och har låga tankar om sig själv, börjar räta på ryggen och får glädje och liv i ögonen… bara för att någon tror på dem och älskar dem!

Från en sak till en annan… Jag har fått veta att en hel del människor läser min blogg -också personer som jag aldrig ens hade tänkt mig att skulle vara intresserade. Kul! Det gör ju att det känns ännu mer motiverande att skriva. Jag älskar när ni kommenterar..! Se nu bara vad som hände som en följd av Oskars kommentar… 😉
Andrea praising

Relationer i vågskålen

Jag tycker att det här med relationer är ganska jobbigt ibland… Jag vill ha mjukt hjärta och vara öppen mot både mina nära och sån’a jag inte ännu känner men när man saknar nå’n (p.g.a. geografiskt avstånd eller att relationen inte är vad den har varit…) så att det gör ont så är det lättare att bara ”stänga av”, låta bli att tänka på personen/ personerna i fråga. Jag har märkt att när jag gör det så blir mitt hjärta mer hårt och kallt än jag vill att det ska vara; jag kan t.o.m. börja inbilla mig att den personen egentligen inte betyder så mycket för mig, att jag inte bryr mig. Det värsta är att jag ofta tycker att det bara är skönt att ”inte bry sig” och helst skulle stanna där. Naturligtvis måste jag inte ha kontakt med alla jag känner hela tiden -det är ju omöjligt- men det handlar om min attityd… Om jag ”förhärdar mitt hjärta”, för att komma undan saknad och smärta, så tar det ju inte mig vidare -tvärtom. Förutom att det binder mig och gör mig hård så gör det också att jag inte visar kärlek -eller ens intresse- emot personen/ personerna i fråga. Det gör istället att jag lever i en lögn, spelar ett slags spel, försöker vara nå’t jag inte är (kall, oberörd) -vad man nu kallar det… ärlighet är det ju inte. Detta i sin tur berövar ju personen/ personerna i fråga värme, kärlek, uppmuntran, vetskapen om att vara saknad… Gud verkar inte gå med på att jag gör så.

Varje gång jag bara skulle vilja lägga en relation åt sidan för ett tag så är Han där vart jag än vänder mig. ”He is really on my case…” Antingen så talar alla om relationer, vänskap och kärlek -i predikan, bland vänner här, i undervisningen på colleget, i ett program på tv eller vad som helst- eller också talar Gud genom sitt ord eller rakt till mitt hjärta. Jag kommer inte undan. Jag får bibelord som ”Älska varandra uppriktigt” (Rom. 12:9), ”Stå inte i skuld till någon utom i kärlek. Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen” (Rom. 13:8) och ”Ni har renat era själar genom att lyda sanningen, så att ni älskar varandra uppriktigt som bröder. Älska då varandra uthålligt av rent hjärta” (1 Petr. 1:22). Jobbigt.

För två veckor sedan upplevde jag att Gud sa till mig ”på skarpen” när det var en person jag tänkte ”strunta i”… Han sa ”Maria, what you’re doing now takes no faith!” (Gud pratar ofta engelska med mig nu för tiden… av nå’n konstig orsak. Jag tänker ofta på engelska av samma konstiga orsak. 🙂 ) Jag fattade direkt vad han menade… Det är ju så. För att låta bli att älska behöver jag ingen tro, men för att kunna leva i kärlek behöver jag tro -jag behöver Jesus. Jag har ingenting att komma med i mig själv, utan Gud och hans kärlek och nåd skulle jag bara vara en självisk, självcentrerad, otålig och trångsynt människa som inte ens skulle älska mig själv…

Jag blir så fascinerad av Gud! Tänk vilken kärlek, vilken nåd! Jag behöver inte klara det på egen hand, jag behöver inte ens må dåligt över att jag är så svag -Han visste ju att jag är det, det var därför Han dog för mig! Tack Jesus! Du är underbar och mäktig! Amen.
Fellowship

”Rör mig inte -jag har löss!”

Vi har instruerat våra barn att eftersom vi håller på och bekämpa lössen så sover alla i sina egna sängar och ingen sitter med huvudena nära varann för mycket… Låna aldrig ut din skol-hatt till någon….låt aldrig någon låna din…. Låter kanske lite väl hysteriskt, men lössen är svåra att bli av med.

Igår ville vi köra iväg med bilen någonstans för att göra något med familjen…. Vi tycker om att bara upptäcka omgivningen och sedan stanna och äta glass, eller nå’t. Barnen var stojiga och började bli lite väl högljudda och låta för arga i baksätet för att jag skulle tycka att det var roligt att åka nå’n längre sträcka. Precis när jag höll på och tappa mitt från början så goda humör skrek Emil till Elias (som retades med honom och ville kramas): ”Rör mig inte -jag har löss!” Ibland svänger humöret väldigt snabbt… Vi kunde ju inget annat än skratta åt dem. Det var nog det bästa försök till att bli av med en irriterande brorsa jag har hört..! 🙂

Bröllop i Canberra

Nu har jag upplevt ett Australiensiskt bröllop… Fast riktigt ”äkta” var det inte för Janelle gifte sig med en amerikan. Jag var med som fotograf -jag känner egentligen inte brudparet. (Jonathan går på colleget med oss, därför visste han att jag hanterar kameran.) Det är svårt att beskriva upplevelsen. Mitt jobb började redan igår; kl 10 på morgonen åkte vi iväg till Canberra. Jag åkte ner med tre människor som jag knappt sett tidigare (men de kände varann väldigt bra) och efter att ha försökt hänga med i deras Aussie-snack en god stund så flydde jag bort i musikens värld med hjälp av ipoden. När vi kom fram, ca 4 timmar senare, ”tryckte vi in oss” i brudens barndomshem -redan fyllt av nära släktingar och vänner till brudparet. Det är länge sedan jag känt mig så ”alien”… Efter en stunds trängsel var det dags för vigsel-genrep och alla satte iväg till kyrkan. I kyrkan var det meningen att jag skulle ta lite bilder och kolla upp ljus och sån’t för nästa dag men det funkade inte för det var för mörkt och pastorn vägrade att sätta på ljuset. Hon förklarade bara att det nog är mera ljus imorgon… 🙂 Efter genomgången tog jag hand om Janelles syster, 4 veckor gammal… och senare på kvällen var det en extra liten mottagning inför bröllopet, med alla nära släktingar och vänner -och så jag, då. Janelles mormor frågade ”Where do you fit in?” och jag kunde inget annat än undra det samma (fast jag sa nog till henne att jag är fotograf här, så att hon inte skulle bli för bekymrad)…

De här dagarna har varit minst sagt märkliga. Jag har bott i brudens hem, blivit involverad i de mest stressiga, sista förberedelserna samtidigt som jag varit ”på jobb” och inte egentligen känner nån… Jag har suttit och pratat med Janelles mamma när hon matat lillan och sedan fått ta hand om bebisen som sov flera timmar på min arm… Jag har delat rum för att byta kläder inför vigseln med brudgummens mamma (från Kalifornien, USA, är pastor i en metodistkyrka) och stått med den närmaste familjen när de fick veta att brudens farbror, som just kommit till stan, blivit intagen på sjukhus akut, jag har behandlats som en i familjen och samtidigt fått betalt. Där har vi surrealismen igen..! Båda familjerna var helt otroligt trevliga och nu har vi stående inbjudan (jag, Andreas och barnen) att komma och bo hos både dem i Canberra och dem i USA. 🙂

Jonathan och Janelle är ett härligt par. Vigseln var vacker -trots att en tant satt vid orgeln och spelade utgångsmusik som ingen hade beställt och vägrade att flytta på sig, så gitarristen som egentligen skulle spela fick låta bli. Lite annorlunda var det också med avbrott för undertecknande av vigselcertifikaten mitt i vigseln. 🙂 Festen var kort och rolig och alla verkade lyckliga.

Canberra

Canberra är ett märkligt ställe. Det känns konstgjort… som att det inte skulle vara en riktig stad… Men så är det ju en stad som skapades pga att man inte kunde enas om vilkendera av Sydney eller Melbourne som skulle bli huvudstad.

Ja.. jag träffade en Au-version av Linus…! Han går på colleget men jag har aldrig pratat med honom tidigare. Jag satt länge och funderade på varför han verkade så bekant, tills det gick upp för mig att han ju både ser ut som och har samma slags humor som Linus. Han t.o.m. uttrycker sig som honom, fast på ”Aussie”. 🙂 Läs mer om ”Au-Linus” på mickelsson.net

Surrealistisk vardag…

Okej, det finns en sak till med Australien som inte är speciellt trevligt… Lössen är numera etta på listan över äckligheter. Nog för att det finns löss i Finland också, men jag har aldrig ens behövt se en. Här verkar ingen komma undan dem, alla vi pratar med har haft dem i nå’t skede… Vi har haft kemikalier i håret för att döda dem, vi har tvättat alla lakan och handdukar i hett vatten, hängt ut alla täcken och kuddar på vädring flera dygn (lössen dör om de inte är i kroppstemperatur, har vi fått lära oss) och plockat lössägg ur håret på alla utom Andreas och Elias. Yäck! Men nu har vi ju upplevt det också…

Det är en omtumlande mix av upplevelser här och det händer så mycket jämt så ibland känns det väldigt surrealistiskt… Ena stunden stressar jag och försöker få allt att gå ihop och sen plötsligt sitter jag i bilen och kör någonstans i Sydney, i helt underbara omgivningar, med ”We love it here” (Andrae Crouch) ringande i öronen. Igår skrev jag teoriprovet för busskörkort, idag har jag sjungit i kören på Hillsong Women och imorgon far jag iväg till Canberra för att fotografera på ett bröllop. Och där emellan ska allt fungera som hör till vardagen och dessutom ska lössen bekämpas… 🙂 Jag har dessutom någon ”konstig period” just nu; jag längtar hem samtidigt som jag inte vill hem och jag blir engagerad i saker som kunde hålla på hur många år som helst här samtidigt som jag börjar ställa om min hjärna till att vi ska hem i december… allt detta ökar också på känslan av att detta är något som inte är riktigt verkligt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Kanske bäst att jag inte försöker mer än såhär… 🙂

Vi har förresten fått två nya tjejer hit, från Finland (finskspråkiga)… De är superhärliga typer som vi redan har spenderat en hel del tid tillsammans med. Och jag får öva upp min finska. Yes! Fast… de envisas med att prata ganska mycket engelska för det behöver de öva i sin tur. 🙂

Något nytt

Har du någonsin upplevt att människorna runt omkring dig känns ”nya”… som om de plötsligt blivit förändrade..? Bara för att sedan upptäcka att det är du som är annorlunda…? Kalla mig konstig, men det har hänt mig några gånger.

För bara några veckor sedan var jag nära att utbrista i ett ”alltså, vad härligt det är att få lära känna dig” till en av mina närmaste och allra käraste vänner. Hur vrickat är inte det?!? Men det var precis så det kändes. Nytt. Jag visste ju att vi kände varann bra, men ändå… Jag är ingen ”tänkare” i den bemärkelsen att jag sitter och funderar mycket över livet och varför saker fungerar som de gör eller varför människor är som de är -oftast räcker det för mig att det nu bara är så- men lite börjar jag ju tänka när jag verkar vara ensam om att uppleva en sak. 🙂 Jag menar, människan i fråga hade ju knappast en aning om vad jag yrade om när jag delade med mig av ”lustigheten” jag upplevt. I ett samtal med en annan av mina vänner insåg jag att det antagligen var jag själv som ”blivit ny” och därför såg på dem med andra ögon. Det var ingenting som kanske var märkbart för andra, bara något som Gud hade helat i mig, gjort mig mer fri, och det gav en känsla av att hela världen var annorlunda.

Jag har några bibelställen som jag ”burit med mig” de senaste två åren, bibelställen som kommer i mina tankar i olika situationer, och ett av dem är från Jesaja; ”Tänk inte på det som har hänt, bry er inte om det som förr har varit. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte?” (Jes. 43:18-19) Herren gör något nytt. Det som har varit… har varit –både underbara dagar och dåliga, både glädje och smärta och framgång och misslyckanden. Jag är så tacksam över allt jag har fått vara med om, alla små viktiga ögonblick..! Även om vissa delar är sådant som jag skulle vilja hålla kvar för alltid så vet vi ju alla att det inte går. Varje minut jag lever är försvunnen för alltid när jag levt den… Så viktigt det blir att göra det bästa av all tid då..!

Förra sommaren hade jag förmånen att få tillbringa en hel vecka på en båt (som stod stilla i en lasthamn) tillsammans med tre av mina närmaste vänner. Vi hade en helt underbar vecka! Varje morgon steg jag upp vid halv nio-tiden och satte mig på taket med en kopp kaffe, min bibel och min (brorsas) ipod och jag satt där och skrev i min dagbok och pratade med Gud -och lät honom prata med mig. Det var soligt och varmt hela veckan (!) och hela förmiddagarna låg vi alla på madrasser i fören och solade, pratade och bad. När vi blev hungriga fixade vi lunch och på eftermiddagarna for vi till nå’n strand, shoppade, gick på zoo eller något annat. Kvällarna gick delvis till att vara på möten (det var en bra konferens i stan).

Jag skulle kunna skriva en lång utredning över vår vecka (och någongång ska jag berätta om när vi dansade på taket) men ni kanske förstår min poäng..? Det var en vecka som, i alla fall för mig, kändes som en enorm gåva och något som jag kommer att minnas länge! När sedan Gud började tala till mig att han gör något nytt och att vi ska ”sträcka oss mot det som ligger framför” (Fil. 3, bl.a.) så var min första reaktion något i stil med att ”ja, jag vet att jag inte kan få den tiden tillbaka”… men det var ju inte det Gud försökte säga alls. ”Längta inte tillbaka till det som har varit, var tacksam över det jag har gett dig och vet att det som kommer är bättre.” Han gör något nytt, inte för att ersätta det som varit utan för att föra oss in i större, bättre, mer underbara saker! Det gäller mig som enskild, oss kristna, våra församlingar och vår nation!

En del av de saker jag har hållit fast har varit smärtsamma saker. Om det råkar vara sådana minnen du håller fast vid, dåliga erfarenheter, livet har kanske varit hårt, så gäller ändå samma sak för dig. Det har varit, kommer inte igen. Idag är en ny dag och Gud vill hela och upprätta. Han gör något nytt. Om du levde ett liv igår som du skäms över så låt inte det vara en orsak till att fortsätta idag. Guds nåd är en mäktig kraft som gör det möjligt för oss att förändras, att ta ett första steg i rätt riktning. Gud gör något nytt!

Artikeln finns också på mickelsson.net

Hysteriska veckor

Nästa veckas fredag är sista dagen av vår andra termin här på colleget (vi har tre) och det betyder att vi har väldigt mycket jobb de här två veckorna -tenter och arbeten som ska lämnas in. Igår skrev jag tre arbeten på sammanlagt 2600 ord. (Det kan man kalla att lämna saker till sista minuten…) Dessutom jobbar jag med utställningsbilderna för Amos Anderson och de ska vara klara måndagen efter. 😮 Men sedan har vi två veckor ledigt innan den sista terminen, de sista tio veckorna, tar vid… Jag kan inte fatta att det går så här fort! Det känns som att vi inte har hunnit med mycket och som att jag inte skulle ha påverkats nämnvärt av tiden här… men det är bara som det känns. Sanningen är att jag, och vi alla, blivit märkta -förändrade- för livet. Det finns ingen väg tillbaka och jag vet inte hur vägen framåt ser ut. Jag vet bara att framtiden är…lockande…och att jag tar steg efter steg i stor förväntan. 🙂